Kälek, Hat. Det är en sådan hårfin skillnad. Det här inlägget är till dig, Gustav.
När vi först började träffades var upp över öronen förälskad i mig, och du fick mig att falla för dig. När du sedan ville bli tillsammans med mig var jag osäker, för jag hade blivit sårad förr. Jag hade blivit lämnad av den jag trodde aldrig skulle lämna mig och mått dåligt över det i år, och jag öppnade upp mig för dig och berättade om det. Du sa att du aldrig skulle såra mig, och jag sa att man inte kan lova någon en sådan sak. Till slut tog jag språnget och chansade, och sa att vi var tillsammans.
I början ville du ha mer. Du ville att vi skulle göra mer tillsammans, gå ut tillsammans, knäppa bilder tillsammans. Men jag var rädd. Rädd för att om jag gjorde det, och du lämnade mig sedan, så skulle jag bli mer förkrossad och sårad än jag blivit förr, då jag visste med mig att jag älskade dig på ett sätt jag aldrig älskat något förut. Sedan när jag var reda att göra dess saker, hade du vant dig med att vi inte gjorde dessa saker. Men då velade jag göra allt, och när vi försökte göra allt sånt var inte du lika sugen på det längre. Du ville ha din tid själv, medan jag ville ha all tid med dig. Jag kvävde dig och du drog dig bort från mig, jag grät och du sprang ännu längre bort när allt jag velade var att du skulle komma springandes till mig och hålla om mig.
Till slut gjorde du slut med mig. Sa att du inte var kär i mig längre, och min värld försvann. Jag slutade äta, jag sov knappt någonting alls. Allt jag gjorde var att gråta, röka, festa och träffa killar i ett tragiskt försök att komma över dig. Till slut fann jag mig själv lättare, jag började le mer utan att det var framtvingat och jag började sluta be för att du skulle komma tillbaka till mig om nätterna då jag tidigare gråtit mig till sömns. Och kanske inte helt otippat var det då du kom tillbaka. Du smög dig in i mitt liv igen, blev svartsjuk på att jag träffade killar och sedan grät du hemma hos mig, sa att du inte förstod vad du hade gjort och att du älskade mig och inte visste vart du skulle ta vägen utan mig. Jag hade börjat må bra igen, och då kom du tillbaka och gjorde min värld upp och ner. Och jag tog dig tillbaka. Men jag var osäker, och startade en hel del bråk på grund va min osäkerhet, och tänkte att om han ändrar sig är det lika bra han gör det nu. Men du gjorde inte det, och jag slappnade av och började låta mina känslor bli sådär starka igen. Jag kände mig lugnare.
Sedan ändrade du dig igen, ville inte ha mig längre. Sedan ändrade du dig igen, och ville ha mig. Vi kom fram till att försöka igen utan ord, då vi bara låg och höll om varandra och lät världen bli hel igen. Sedan nu, igen, har du ändrat dig. Skrivit ett jävla sms utan att kunna ta dig tiden att träffa mig. För två dagar sedan sa du att du ville vara med mig, att du älskade mig. Nu skriver du ett sms och säger att du inte vill träffas längre, igen, och har inte tillräckligt med respekt för mig att träffa mig och säga det till mig personligen.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. På något vis har jag vant mig med att höra titt som tätt att du inte vill vara med mig. Hela det här jävla året har varit en karusell av tårar, svek och nya förhoppningar som sedan krossats igen, allt pågrund utav ditt velande. Du säger jämt att det är för att du inte vill såra mig mer, men faktum är att det enda som någonsin sårat mig har varit när du lämnat mig. Sedan får du tro vad du vill om den saken. Jag vet inte om jag vill tacka dig för att du lärde mig att älska dig, eller hata dig för att du gjorde det då du aldrig kämpat för att behålla mig. Jag brukade se dig som någon som aldrig skulle såra mig, men nu ser jag dig som en som ger upp om det bästa han någonsin kommer få. Du kommer aldrig träffa någon som älskar dig så mycket som jag gör, som kämpat för dig så mycket som jag gjort, och som velat vara med dig oavsett hur mycket ont du gjort den. Du kommer aldrig hitta någon likadan som mig.
Så som du fått mig att må, har varit det bästa jag någonsin mått i hela mitt liv, men samtidigt även det sämsta i hela mitt liv. Så som du har sårat mig nu, igen, har gjort att jag aldrig mer kommer kunna se på dig utan att känna en svidande smärta, för allt jag gjort för dig och hur lite du gett tillbaka. När du går omkring på gymmet och spänner dig och ser dig själv i spegeln som om du vore den starkaste killen i världen, ska du veta att det inte stämmer. Du är svag, som inte vågar ta en diskution, som springer iväg vid minsta svårighet och som inte kämpar för de relationerna som hade kunnat varit guldklimpen i ditt liv. Hata mig och må hur dåligt du vill för att jag skriver den här texten, men du kommer nog ändå aldrig känna den sorgen jag känt varenda gång du lämnat mig ensam kvar. Jag hoppas du förstår att vi inte kommer kunna vara vänner då du inte ens kan träffa mig personligen, att jag aldrig kommer kunna säga hej till dig på stan eller ens ha något mer mig dig att göra. Och när du väl inser det kommer du veta att allt det är på grund av dig, som lämnar mig som en oviktig smutsig trasa som inte är värt ett öre.
Vi kommer aldrig få ett riktigt avslut, på grund av dig. Och jag kommer förmodligen må riktigt dåligt på grund utav det. Men nu är det som det är. Minns bara en sak, att det här är din förlust. Inte min. Jag hoppas du kan leva med dig själv nu, när du fått tjejen som älskade dig och var villig att göra allt för dig, har raderat allt som har med dig att göra och inte kommer kunna se på dig igen utan att påminnas om hur låg du varit mot henne. Du kommer alltid vara min första kärlek, och jag kommer alltid älska dig. Men det är en hårfin skillnad mellan kärlek och hat. Jag har gjort allt jag kunnat, jag har gjort mitt. Take care.
När vi först började träffades var upp över öronen förälskad i mig, och du fick mig att falla för dig. När du sedan ville bli tillsammans med mig var jag osäker, för jag hade blivit sårad förr. Jag hade blivit lämnad av den jag trodde aldrig skulle lämna mig och mått dåligt över det i år, och jag öppnade upp mig för dig och berättade om det. Du sa att du aldrig skulle såra mig, och jag sa att man inte kan lova någon en sådan sak. Till slut tog jag språnget och chansade, och sa att vi var tillsammans.
I början ville du ha mer. Du ville att vi skulle göra mer tillsammans, gå ut tillsammans, knäppa bilder tillsammans. Men jag var rädd. Rädd för att om jag gjorde det, och du lämnade mig sedan, så skulle jag bli mer förkrossad och sårad än jag blivit förr, då jag visste med mig att jag älskade dig på ett sätt jag aldrig älskat något förut. Sedan när jag var reda att göra dess saker, hade du vant dig med att vi inte gjorde dessa saker. Men då velade jag göra allt, och när vi försökte göra allt sånt var inte du lika sugen på det längre. Du ville ha din tid själv, medan jag ville ha all tid med dig. Jag kvävde dig och du drog dig bort från mig, jag grät och du sprang ännu längre bort när allt jag velade var att du skulle komma springandes till mig och hålla om mig.
Till slut gjorde du slut med mig. Sa att du inte var kär i mig längre, och min värld försvann. Jag slutade äta, jag sov knappt någonting alls. Allt jag gjorde var att gråta, röka, festa och träffa killar i ett tragiskt försök att komma över dig. Till slut fann jag mig själv lättare, jag började le mer utan att det var framtvingat och jag började sluta be för att du skulle komma tillbaka till mig om nätterna då jag tidigare gråtit mig till sömns. Och kanske inte helt otippat var det då du kom tillbaka. Du smög dig in i mitt liv igen, blev svartsjuk på att jag träffade killar och sedan grät du hemma hos mig, sa att du inte förstod vad du hade gjort och att du älskade mig och inte visste vart du skulle ta vägen utan mig. Jag hade börjat må bra igen, och då kom du tillbaka och gjorde min värld upp och ner. Och jag tog dig tillbaka. Men jag var osäker, och startade en hel del bråk på grund va min osäkerhet, och tänkte att om han ändrar sig är det lika bra han gör det nu. Men du gjorde inte det, och jag slappnade av och började låta mina känslor bli sådär starka igen. Jag kände mig lugnare.
Sedan ändrade du dig igen, ville inte ha mig längre. Sedan ändrade du dig igen, och ville ha mig. Vi kom fram till att försöka igen utan ord, då vi bara låg och höll om varandra och lät världen bli hel igen. Sedan nu, igen, har du ändrat dig. Skrivit ett jävla sms utan att kunna ta dig tiden att träffa mig. För två dagar sedan sa du att du ville vara med mig, att du älskade mig. Nu skriver du ett sms och säger att du inte vill träffas längre, igen, och har inte tillräckligt med respekt för mig att träffa mig och säga det till mig personligen.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. På något vis har jag vant mig med att höra titt som tätt att du inte vill vara med mig. Hela det här jävla året har varit en karusell av tårar, svek och nya förhoppningar som sedan krossats igen, allt pågrund utav ditt velande. Du säger jämt att det är för att du inte vill såra mig mer, men faktum är att det enda som någonsin sårat mig har varit när du lämnat mig. Sedan får du tro vad du vill om den saken. Jag vet inte om jag vill tacka dig för att du lärde mig att älska dig, eller hata dig för att du gjorde det då du aldrig kämpat för att behålla mig. Jag brukade se dig som någon som aldrig skulle såra mig, men nu ser jag dig som en som ger upp om det bästa han någonsin kommer få. Du kommer aldrig träffa någon som älskar dig så mycket som jag gör, som kämpat för dig så mycket som jag gjort, och som velat vara med dig oavsett hur mycket ont du gjort den. Du kommer aldrig hitta någon likadan som mig.
Så som du fått mig att må, har varit det bästa jag någonsin mått i hela mitt liv, men samtidigt även det sämsta i hela mitt liv. Så som du har sårat mig nu, igen, har gjort att jag aldrig mer kommer kunna se på dig utan att känna en svidande smärta, för allt jag gjort för dig och hur lite du gett tillbaka. När du går omkring på gymmet och spänner dig och ser dig själv i spegeln som om du vore den starkaste killen i världen, ska du veta att det inte stämmer. Du är svag, som inte vågar ta en diskution, som springer iväg vid minsta svårighet och som inte kämpar för de relationerna som hade kunnat varit guldklimpen i ditt liv. Hata mig och må hur dåligt du vill för att jag skriver den här texten, men du kommer nog ändå aldrig känna den sorgen jag känt varenda gång du lämnat mig ensam kvar. Jag hoppas du förstår att vi inte kommer kunna vara vänner då du inte ens kan träffa mig personligen, att jag aldrig kommer kunna säga hej till dig på stan eller ens ha något mer mig dig att göra. Och när du väl inser det kommer du veta att allt det är på grund av dig, som lämnar mig som en oviktig smutsig trasa som inte är värt ett öre.
Vi kommer aldrig få ett riktigt avslut, på grund av dig. Och jag kommer förmodligen må riktigt dåligt på grund utav det. Men nu är det som det är. Minns bara en sak, att det här är din förlust. Inte min. Jag hoppas du kan leva med dig själv nu, när du fått tjejen som älskade dig och var villig att göra allt för dig, har raderat allt som har med dig att göra och inte kommer kunna se på dig igen utan att påminnas om hur låg du varit mot henne. Du kommer alltid vara min första kärlek, och jag kommer alltid älska dig. Men det är en hårfin skillnad mellan kärlek och hat. Jag har gjort allt jag kunnat, jag har gjort mitt. Take care.