Man svävar förbi i en värld fylld av ett grå dis, tillsammans med människor som känns avlägsna trots att man vet att det är en själv som är avlägsen. Tygnden i ens bröst växer och blir större än någonsin, samtidigt som allt runt omkring slutar spela någon roll. För vad är meningen med att äta? Andas? Gå i skolan? Ta studenten? Plugga vidare? Växa upp? Meningen med allting har aldrig varit mer obetydlig. Att bara ta sig upp ur sängen är svårt, då man alltid vaknar upp och minns det man försökte glömma kvällen innan.
För mig handlar det om förlust. Om att alltid behöva undra "tänk om", och känna den där jävla skulden hela tiden över att jag aldrig kommer få veta hur det kunde ha blivit. Om att ångra sig så grovt att det går till den gränsen att man inte bryr sig märkvärdigt om som vad som händer i nutiden eller framtiden, då det som skulle kunnat fylla upp tiden inte längre är möjligt.
Anonyma personer har sparkat mig på smalbenet och skrivit saker på nätet som jag själv tänker men aldrig vågat säga. Slagit till där det känns, och inte varit varsam. Skrivit ord jag inte kan glömma, även om de är raderade sen månder tillbaka. Jag antar då att vissa vet. Andra kanske undrar. De flesta bryr sig inte. Poängen är att det inte spelar någon roll.
Det är som att drunkna medan alla människor runt omkring fortsätter andas. Man kan kippa efter luft ibland, så att de runt omkring tror man är okej. Men bara för att allt är okej behöver det inte betyda att allt är okej. Bara för att man ler behöver det inte betyda att man är lycklig. Bara för att man gör saker och äter sin mat behöver det inte betyda att man mår bättre igen. Ibland är allt bara en skenmanöver, för även om alla säger att man får må dåligt så länge man behöver är det ingen som menar det, egentligen. De som lovat att ställa upp för en tröttnar til slut för att de känner sig oviktiga, eller så tröttnar man själv på att orsaka andra smärta på grund utav sin egen.
Jag vet inte, för mig är det vad depression är. För mig är det att må dåligt. För mig handlar det om att fortsätta le och låtsas, så att jag en dag kanske kan le och skratta utan att anstränga mig och utan att känna det där hugget i hjärtat. Medan jag egentligen för det mesta undrar när mitt hjärta ska börja lätta och när mina leenden kommer börja kännas äkta. Så jag antar att ljuset där längst bort i tunneln är nästintill släckt. Det är det jag känner, och om det sedan är depression eller inte...
Vad spelar det för roll när inget annat spelar roll?
