I vanliga fall brukar jag inte dela med mig av mina privata tankar här, men just nu känner jag verkligen för att skriva av mig.
De senaste veckorna och dagarna har jag kännt ett väldigt lugn inom mig, samtidigt som jag kännt mig så frustrerad att jag bara vill springa ut ur huset och skrika så högt jag bara kan medan jag springer. Det är så mycket som är på gång just nu. Gamla rädslor griper sig tag i mig, då jag fortfarande har samma demoner jag aldrig pratar om inom mig, som jag fick för några år sedan. Varje dag försöker jag komma över mina rädslor och ignorera vad rösten inuti mitt huvud säger, men det är inte alltid så lätt. Samtidigt närmar skolan sig sitt slut och högen med skolarbeten blir bara högre och högre, samtidigt som framtiden skrämmer mig så fruktansvärt mycket. Jag vet vad jag vill men jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att lyckas med det, om jag ens kan lyckas med det.

Jag tycker det är så konstigt hur mitt humör kan skifta så många gånger på en och samma dag. För det mesta är jag glad, medan jag för det mesta också känner av en sten i magen som tynger ner mig. Det känns som om jag hela tiden väntar på något, utan att något händer. Mitt hjärta är nära bristningsgränsen då det dunkar så hårt varje dag, då jag inte vet om mitt hjärta snart kommer få le eller om jag kommer bli tvungen att plocka ihop de trasiga bitarna då det brustit, återigen. Varje dag försöker jag att vara kärleksfull och se det positiva i allting, men ibland går det inte när det inte känns som om man får något tillbaka. Osäkerheten och väntan. På något sätt känner jag mig lugn, för jag vet vem jag är och jag vet vad jag vill. Samtidigt känner jag mig så frustrerad då det känns som om jag inte har någon kontroll över vad som kommer hända. Att jag inte har någon makt. För jag kan försöka mitt allra bästa och ge allt jag har, men för alla kanske inte det är tillräckligt, speciellt om jag ska vara dum och jämföra mig med andra och vad de har att ge.