Jag tror att alla blir svikna någon gång, sårade. Det som man tar åt sig mest av är när de man älskar som mest sviker en. Att bli huggen i ryggen av sin bästa vän, att killen man tror bara har ögonen för dig inte nöjer sig med bara dig, eller att bli vänd ryggen när man behövde någon som mest.

Trots allt är det något man kan hantera. Man kan bli arg, ledsen och ha tusen andra känslor. Man kan skylla på andra, för det var dem som gjorde fel. Men vad gör man, när det är en själv som gjort fel? När man orsakat sig själv smärta? Hur hanterar man det?

Dubbelmoral flödar i vårt samhälle. Vi säger en sak och gör en annan. Vi hatar någon för vad de gjort mot oss men kan göra samma sak mot samma person eller mot andra. Ingen är perfekt, ändå är det lättare att må dåligt över någon annan än att må dåligt över vad man själv gjort. Att ta ansvar för sina egna handlingar, och att acceptera dom. Många som svikit en person skyller ifrån sig när man konfronterar dom. Skyller på olika omständigheter, på olika människor eller kanske till och med på den som de sårat. Och i många fall, gör vi samma sak mot de vi sårat. Jag vet att jag har det.

Poängen är, att vi kan inte skylla ifrån oss på någon när vi sårar oss själva. För då VET vi, att det var vårt fel. Skulden ligger hos oss. Och den smärtan och den sorgen... Jag vet inte hur man ska hantera något sådant. Jag vet inte hur man kan komma över något man gjort mot sig själv. 

För att må bättre behöver man bli förlåten... Men inget är så svårt, som att förlåta sig själv. Och jag önskar att jag visste hur man gjorde det.

 

Man svävar förbi i en värld fylld av ett grå dis, tillsammans med människor som känns avlägsna trots att man vet att det är en själv som är avlägsen. Tygnden i ens bröst växer och blir större än någonsin, samtidigt som allt runt omkring slutar spela någon roll. För vad är meningen med att äta? Andas? Gå i skolan? Ta studenten? Plugga vidare? Växa upp? Meningen med allting har aldrig varit mer obetydlig. Att bara ta sig upp ur sängen är svårt, då man alltid vaknar upp och minns det man försökte glömma kvällen innan.

För mig handlar det om förlust. Om att alltid behöva undra "tänk om", och känna den där jävla skulden hela tiden över att jag aldrig kommer få veta hur det kunde ha blivit. Om att ångra sig så grovt att det går till den gränsen att man inte bryr sig märkvärdigt om som vad som händer i nutiden eller framtiden, då det som skulle kunnat fylla upp tiden inte längre är möjligt. 
Anonyma personer har sparkat mig på smalbenet och skrivit saker på nätet som jag själv tänker men aldrig vågat säga. Slagit till där det känns, och inte varit varsam. Skrivit ord jag inte kan glömma, även om de är raderade sen månder tillbaka. Jag antar då att vissa vet. Andra kanske undrar. De flesta bryr sig inte. Poängen är att det inte spelar någon roll. 

Det är som att drunkna medan alla människor runt omkring fortsätter andas. Man kan kippa efter luft ibland, så att de runt omkring tror man är okej. Men bara för att allt är okej behöver det inte betyda att allt är okej. Bara för att man ler behöver det inte betyda att man är lycklig. Bara för att man gör saker och äter sin mat behöver det inte betyda att man mår bättre igen. Ibland är allt bara en skenmanöver, för även om alla säger att man får må dåligt så länge man behöver är det ingen som menar det, egentligen. De som lovat att ställa upp för en tröttnar til slut för att de känner sig oviktiga, eller så tröttnar man själv på att orsaka andra smärta på grund utav sin egen. 

Jag vet inte, för mig är det vad depression är. För mig är det att må dåligt. För mig handlar det om att fortsätta le och låtsas, så att jag en dag kanske kan le och skratta utan att anstränga mig och utan att känna det där hugget i hjärtat. Medan jag egentligen för det mesta undrar när mitt hjärta ska börja lätta och när mina leenden kommer börja kännas äkta. Så jag antar att ljuset där längst bort i tunneln är nästintill släckt. Det är det jag känner, och om det sedan är depression eller inte...

 

Alla brinner vi för någonting, älskar något, önskar något eller drömmer om något. Alla har vi något som ens hjärta verkligen slår hårt för.

Vissa saker som ens hjärta slår för tycker inte alla är något bra, kanske inte ens att man själv tycker det är bra. Ibland behöver man ge upp om något man inte vill släppa taget om, och det är bland det svåraste som finns. Varför måste jag släppa taget, när flera andra har det jag vill ha? Eller, varför klarar inte jag av det, när så många andra gör det? Är det mig det är fel på, eller är det världen och personerna runt omkring som gör att jag måste ge upp? Det är frågor jag ställer mig själv.
"Du är bättre utan..." "Du är stark, du klarar det här och det kommer bli bättre" "Det är för ditt eget bästa" är saker folk säger. Ibland vill man bara be dom hålla käften. Vad vet de, egentigen? Hur kan en annan människa veta vad som är bäst för en annan? Och kan man egentligen veta själv, vad som är bäst för en själv?

Jag vill tro att jag inte är någon som ger upp, men även jag missbedömmer mig själv ibland. Tar den enkla vägen ut. Men är det rätt? Ska man verkligen ge upp om något ens hjärta slår för? Jag vill inte tro att man ska ge upp om något sådant, utan jag vill tro att man kämpar för det. Men ändå finner jag mig själv ge upp om något mitt hjärta slår för. Om något två hjärtan slår för. Kärleken. Chansen att få leva tillsammans.

Att ge upp om något ens hjärta slår för är inte lätt. Det är bland det svåraste man kan göra. Det svider enda ner i själen och lämnar svarta brännmärken som kanske aldrig kommer läka. Men jag antar att det är sådant som gör en klokare när man blir äldre. Förstående och mer vis. Men blir man verkligen lyckligare av det? Jag vet inte. Min första tanke är att man blir lyckligare av det i slutändan, då det faktiskt är anledningen till att man ger upp från början. Men vad vet jag, och vad vet "de". Kanske att man aldrig kan finna den där inre friden igen, då man alltid kommer leva med det där "tänk om". Framtiden är osäker, men jag är osäker på om jag verkligen vill ha svar på mina frågor eller inte. Jag är rädd att svaret ska vara det jag fruktar att det är. Att man inte skulle ha gett upp om det ens hjärta slog för.

 

Något som alltid finns i mina tankar är olika frågor. Olika val. Olika vägar jag kan välja att gå. När jag funderar på saker brukar jag antingen tänka med hjärtat och handla i stunden, genom att blotta mina känslor eller visa dem för tydligt. Eller så tänker jag långsiktigt, genom att fundera över hur mina val kommer påverka min framtid vilket i princip alltid slutar med att jag blir rädd och inte vågar någonting. Det jobbigaste är nog de gånger jag funderar, då jag både tänker med hjärtat och tänker långsiktigt.

Att känna så starkt för något eller någon, men inte veta om det är så smart att följa sitt hjärta då man tror att det kan påverka ens framtid negativ. Det är de svåraste valen man måste välja emellan. Bara för att man känner så starkt för något, tycker man ju att det borde vara bra? Och varför skulle det inte bli bra, när ens hjärta slår så hårt för en sak? Samtidigt så när man tänker långsiktigt finner man tusen anledningar till varför det inte skulle bli bra att ta det beslutet. En enkel Ja eller Nej fråga blir plötsligt omöjlig att besvara. Vill du vara tillsammans med honom? Vill du flytta till andra sidan av Sverige för att plugga? Eller den svåraste frågan:
Vill du släppa taget om "det"?

Vissa beslut är enkla att ta. Buss eller taxi. Converse eller högklackat. Medan andra beslut är så mycket svårare. Vad ska man välja, när ens hjärta skriker åt dig att du vill, men när din hjärna tänker långsiktigt och säger bestämt Nej? Eller vad ska man välja, när hjärtat säger åt dig att den inte vill, men din hjärna säger att du borde för att det är bäst så? För vem säger att det hjärtat vill är dåligt? Och vem säger att det hjärtat vill är bra? Man slits mellan ett Ja och ett Nej. Man slits mellan att ta ett beslut. Och ibland vet man inte ens själv vad man ska välja innan det är försent och det inte längre finns ett beslut att fatta.

Jag har alltid varit en sådan som vet vad eller vem jag älskar, och kämpat för det med hela mitt hjärta. Om jag älskar att skriva, så kämpar jag för min dröm. Om jag älskar en person, så kämpar jag för den relationen. Om jag har en dröm, så kämpar jag för att den ska bli verklighet. Men ibland undrar jag hur länge man kan kämpa ensam innan man ger upp. Hur länge man orkar vara sådär stark och stå på egna ben, utan att falla samman då inget händer. 

Samtidigt funderar jag på vem jag skulle vara, om jag skulle ge upp? Hur skulle jag må då? Att gå ifrån något ofullständigt eller trasigt som jag älskar, skulle inte vara jag. Jag tror på att om man bara är hängiven nog, så lönar det sig i slutändan. Man får sin dröm uppfylld, man får en lycklig relation med de man älskar och man lyckas med det man brinner för. Detta år har jag verkligen undrat hur länge man kan kämpa för något som känns avlägset, som känns helt omöjligt, som är fyllt med problem eller känns hopplöst. Självklart går inte alltid saker som jag vill det, trots att jag kämpar. Min skrivarglöd kan vara bortblåst, de jag personer jag älskar vill inte alltid vara en del i mitt liv, pengarna räcker inte alltid till för den där drömresan där jag hoppas kunna finna mig själv, eller att jag får avslag från olika jobb och utbildningar som jag sökt. Allt kan jag inte påverka. Men jag vet, att när jag älskar något och brinner för det, så ger jag inte upp. Funkar inte plan A fortsätter jag med plan B, sedan plan C, och när alfabetet är slut så börjar jag om med plan A igen.

Det finns många gånger då jag tvekar och inte pallar kämpa och fortsätta försöka, och vill ta den enkla vägen ut genom att släppa allt. Men ändå tar jag inte den. Den enkla vägen skulle göra mig lycklig, javisst, men jag väljer alltid den svåra vägen då jag vet att inget kan ge mig lika stor glädje som det jag älskar. Så jag fortsätter att kämpa, för när jag älskar något tillräckligt mycket så finns det inga andra alternativ. Förhoppningsvis lönar det sig i slutändan, och även om det inte gör det, så kommer jag alltid veta att jag gav allt jag kunde och kommer kunna se tillbaka på mitt liv utan att fundera:
Undra vad som skulle hänt om jag försökt lite till?